Modelljakt, allums.

Ja, jag skickade in ett bidrag och skulle bli jätteglada om ni ville rösta på mig. Så ja, please vote for me? Eller ja, kolla in dom andra bidragen om ni så känner för det. Eller var själva med?
Jamen rösta/kolla in det!

På adressen nedan är det bara att rösta. Kopiera klistra in, ja oså.

http://allumsmodelljakt.se/bidrag/graciie-osterlund/#

 

 

 

 

 

 

Allmänt destruktivt och emotionellt

Var ute igår på Sticky Fingers i Göteborg med Hampus o andra goa vänner.

Sen kom även Tracy, Hampus ex och kompis till mig med.

Ni kan ju tänka er att det har varit awkward mellan oss.

Dock pratade vi igår och kom överens om att fortsätta vara bra vänner. 

Kvällen spårade ur en del med annat drama och fick veta saker om Tracy som gör att jag förstår henne mycket bättre. Varför hon reagerar på saker så som hon gör och hennes allmänna beteende.

Jag förstår också att hon behöver Hampus för att han är så bra vän.

Tracy och jag är väldigt lika men ändå olika. Vi kommer överens och jag känner ju nu att iaf jag förstår mig på henne. 

Vi är båda lika på det sättet att folk lätt kan missuppfatta oss.

Många människor drar förhastade slutsatser om vad man är för person innan dom har lärt känna en. Det är jättesynd har jag konstaterat för mig själv så jävla många gånger. Men that's life. Det är inte alltid lätt.

Man stöter på folk som man inte kommer överens med, såna som får helt fel uppfattning och inte vill lyssna när man vill försvara sig själv.

 

Nu kommer jag in på killar, alltså relationer till killar då jag tidigare har valt helt fel typer. 

Killar som jag kallar för "hopplösa fall". Typiska douche bags.

Sådana killar som tjejer lätt fastnar för då killen är svår och trasig och vi tjejer fastnar ju då för att vi är mer känsliga och vill hjälpa såna killar. 

Vi blir behandlade som skit men stannar ändå kvar i hopp om att vi kan få killen att bättra sig.

Har som sagt träffat flera såna typer och jag kan säga direkt att såna relationer enbart är destruktiva.

Vi lämnar ut oss själva, bjuder på så mycket av vår tid och energi åt ett "hopplöst fall". 

Jag är inte den tjejen som blir särskilt arg, utan jag blir ledsen och sårad när folk beter sig som idioter mot mig.

Jag fastnade för en kille som jag fortfarande knappt tål att se/prata om.

Det har gått ca 2 år eller mer sedan vi träffades och var på g. 

 

Har mått så dåligt pga just honom. Han drog verkligen ner mitt självförtroende, fick mig att bli deprimerad och destruktiv. Självskadade då jag kände mig allmänt oälskad, oönskad och ja. Jag var verkligen inte nöjd med något hos mig själv ett tag när det var som värst.

"Kunde inte" inte klä på mig, göra i ordning mat eller nästan något vardagligt alls. Grät varje dag för att jag kände mig värdelös. 

Jag hade en del tankar på att ta livet av mig själv.

Jag orkade inte må så dåligt. Jag tänkte ibland att det skulle bli bättre för alla runt om kring mig ifall jag inte fanns längre.

Sedan kom skuldkänslorna och ångesten över hur jag tänkte. Hur dåligt min familj skulle må t.ex. och hur det skulle påverka alla mina vänner.

 

Jag hamnade i depressions-cirkeln där man enbart får sig själv att sjunka lägre och lägre. 

 

Skäms inte över mitt förflutna. Det är något som är synd det med. Folk skäms ofta om de mår dåligt eftersom att det på något sätt är "fel" att må dåligt.

 

Står i systemet att jag varit svårt deprimerad. Men jag vill inte ha någon annan diagnos. Jag vill inte ha massa mediciner som bara skjuter upp/förtrycker mina känslor. 

Jag vill bara ha stöd och hjälp från människor jag tycker om. Det är allt.

Jag vill kunna vara öppen och prata om sådant som får mig att må dåligt även i dagens läge.

Jag vill att folk ska acceptera att jag kan må dåligt och att dom hjälper mig istället för att stöta bort mig och lämna mig ensam.

 

Att skriva är ett sätt för mig att bearbeta känslor och tankar. 

 
En bild från när jag mådde bättre men ändå hade mina dåligare stunder.

 

 
 

Truth be told [same old story]

 
Gillar inte att bli sedd som den där labila tjejen som alltid har problem/mår dåligt. Tyvärr är det många som tidigare uppfattat mig på det sättet. Men det är ju inte konstigt då jag mått väldigt dåligt. Nu mår jag mycket bättre och känner mig lite som en annan människa. Förstår liksom inte riktigt hur jag kunde må så dåligt under en så lång tid. O hur jag kunde gå och hålla det inom mig. 
Det sprack ju rätt ofta, men inte offentligt. Ändå såg väl alla på mig att jag inte mådde bra. Speciellt lärarna reagera och börja fråga ut mig om min fritid och droger. Suck. 
Men med dom humörsvävningar jag hade då (högstadiet, mest 9an) så kunde man säkert få för sig något sådant. Svinglad och social i ena stunden och hur låg o tillbakadragen som helst i nästa stund. 
Märkte ju på människor i min närhet att dom drog sig lite undan också. Kan tänka mig att det var ganska svårt för min barndomsvän att se mig må så dåligt och inte riktigt kunna göra så mycket för att hjälpa mig. 
Deprimerad oså som jag var så blev jag så jävla avundsjuk när hon hängde mer med andra kompisar än mig. 
Men jag förstår ju nu att det inte kan ha varit särskilt lätt att va min vän. 
Skaffade mig en annan bästa kompis i klassen, från 8an till 9an typ. Vi umgicks hela tiden när vi slutat 9an. Hon skaffade pojkvän, va allmänt pratglad och otroligt social och utåtriktad. Kompletterade mig när jag var tvärtom osv. 
Sen började hon bli sur för att jag hängde med hennes kompisar och "stal" dem från henne. På hösten när vi börja olika gymnasium brakade allt ihop totalt då hon tyckte att jag gav henne för lite uppmärksamhet och att jag va egoistisk och självcentrerad typ. 
En deprimerad person har inga bra sociala förmågor, man blir ganska uppslukad av alla jobbiga tankar och känslor inom sig själv. Konstigt? Nej, inte det minsta. 
Hon förstod ju inte riktigt det där iaf. Jag hade väl inte heller riktigt konstaterat själv att jag va deprimerad. Bara allmänt nedstämd med dagliga doser av ångest oså. 

Anledningen till varför jag skriver detta är inte för att jag vill ha sympati. Jag vill skriva av mig, jag vill få ut det ur systemet. Men ens förflutna är trots allt en del av vem man är och vem man har blivit. 
Blev passivt mobbad av brats i högstadiet. Viskande bakom min rygg och skeva blickar. Kanske en anledning till varför jag har svårt för tjejer. 
Kanske även en stor anledning till varför jag avskyr mobbning och liknande i alla dess former. 
Visst kan väl jag också säga dumma saker om folk, det händer. Men det är inget jag roar mig med som vissa jävligt skeva människor gör.
 

Ugh, tycker verkligen inte om det här som kretsar runt miley cyrus just nu. Visst, jävligt ful bild och hon har blivit väldigt galen. MEN BARA FÖR ATT HON ÄR KÄND SÅ BETYDER DET INTE ATT HON ÄR FLAWLESS OCH MÅSTE GÖRA ALLT "RÄTT" ELLER ENLIGT ANDRAS TYCKE! Fan alltså, lägg ner.