lamissel.blogg.se

Var ute igår på Sticky Fingers i Göteborg med Hampus o andra goa vänner.

Sen kom även Tracy, Hampus ex och kompis till mig med.

Ni kan ju tänka er att det har varit awkward mellan oss.

Dock pratade vi igår och kom överens om att fortsätta vara bra vänner. 

Kvällen spårade ur en del med annat drama och fick veta saker om Tracy som gör att jag förstår henne mycket bättre. Varför hon reagerar på saker så som hon gör och hennes allmänna beteende.

Jag förstår också att hon behöver Hampus för att han är så bra vän.

Tracy och jag är väldigt lika men ändå olika. Vi kommer överens och jag känner ju nu att iaf jag förstår mig på henne. 

Vi är båda lika på det sättet att folk lätt kan missuppfatta oss.

Många människor drar förhastade slutsatser om vad man är för person innan dom har lärt känna en. Det är jättesynd har jag konstaterat för mig själv så jävla många gånger. Men that's life. Det är inte alltid lätt.

Man stöter på folk som man inte kommer överens med, såna som får helt fel uppfattning och inte vill lyssna när man vill försvara sig själv.

Nu kommer jag in på killar, alltså relationer till killar då jag tidigare har valt helt fel typer. 

Killar som jag kallar för "hopplösa fall". Typiska douche bags.

Sådana killar som tjejer lätt fastnar för då killen är svår och trasig och vi tjejer fastnar ju då för att vi är mer känsliga och vill hjälpa såna killar. 

Vi blir behandlade som skit men stannar ändå kvar i hopp om att vi kan få killen att bättra sig.

Har som sagt träffat flera såna typer och jag kan säga direkt att såna relationer enbart är destruktiva.

Vi lämnar ut oss själva, bjuder på så mycket av vår tid och energi åt ett "hopplöst fall". 

Jag är inte den tjejen som blir särskilt arg, utan jag blir ledsen och sårad när folk beter sig som idioter mot mig.

Jag fastnade för en kille som jag fortfarande knappt tål att se/prata om.

Det har gått ca 2 år eller mer sedan vi träffades och var på g. 

Har mått så dåligt pga just honom. Han drog verkligen ner mitt självförtroende, fick mig att bli deprimerad och destruktiv. Självskadade då jag kände mig allmänt oälskad, oönskad och ja. Jag var verkligen inte nöjd med något hos mig själv ett tag när det var som värst.

"Kunde inte" inte klä på mig, göra i ordning mat eller nästan något vardagligt alls. Grät varje dag för att jag kände mig värdelös. 

Jag hade en del tankar på att ta livet av mig själv.

Jag orkade inte må så dåligt. Jag tänkte ibland att det skulle bli bättre för alla runt om kring mig ifall jag inte fanns längre.

Sedan kom skuldkänslorna och ångesten över hur jag tänkte. Hur dåligt min familj skulle må t.ex. och hur det skulle påverka alla mina vänner.

Jag hamnade i depressions-cirkeln där man enbart får sig själv att sjunka lägre och lägre. 

Skäms inte över mitt förflutna. Det är något som är synd det med. Folk skäms ofta om de mår dåligt eftersom att det på något sätt är "fel" att må dåligt.

Står i systemet att jag varit svårt deprimerad. Men jag vill inte ha någon annan diagnos. Jag vill inte ha massa mediciner som bara skjuter upp/förtrycker mina känslor. 

Jag vill bara ha stöd och hjälp från människor jag tycker om. Det är allt.

Jag vill kunna vara öppen och prata om sådant som får mig att må dåligt även i dagens läge.

Jag vill att folk ska acceptera att jag kan må dåligt och att dom hjälper mig istället för att stöta bort mig och lämna mig ensam.

Att skriva är ett sätt för mig att bearbeta känslor och tankar.