Truth be told [same old story]

 
Gillar inte att bli sedd som den där labila tjejen som alltid har problem/mår dåligt. Tyvärr är det många som tidigare uppfattat mig på det sättet. Men det är ju inte konstigt då jag mått väldigt dåligt. Nu mår jag mycket bättre och känner mig lite som en annan människa. Förstår liksom inte riktigt hur jag kunde må så dåligt under en så lång tid. O hur jag kunde gå och hålla det inom mig. 
Det sprack ju rätt ofta, men inte offentligt. Ändå såg väl alla på mig att jag inte mådde bra. Speciellt lärarna reagera och börja fråga ut mig om min fritid och droger. Suck. 
Men med dom humörsvävningar jag hade då (högstadiet, mest 9an) så kunde man säkert få för sig något sådant. Svinglad och social i ena stunden och hur låg o tillbakadragen som helst i nästa stund. 
Märkte ju på människor i min närhet att dom drog sig lite undan också. Kan tänka mig att det var ganska svårt för min barndomsvän att se mig må så dåligt och inte riktigt kunna göra så mycket för att hjälpa mig. 
Deprimerad oså som jag var så blev jag så jävla avundsjuk när hon hängde mer med andra kompisar än mig. 
Men jag förstår ju nu att det inte kan ha varit särskilt lätt att va min vän. 
Skaffade mig en annan bästa kompis i klassen, från 8an till 9an typ. Vi umgicks hela tiden när vi slutat 9an. Hon skaffade pojkvän, va allmänt pratglad och otroligt social och utåtriktad. Kompletterade mig när jag var tvärtom osv. 
Sen började hon bli sur för att jag hängde med hennes kompisar och "stal" dem från henne. På hösten när vi börja olika gymnasium brakade allt ihop totalt då hon tyckte att jag gav henne för lite uppmärksamhet och att jag va egoistisk och självcentrerad typ. 
En deprimerad person har inga bra sociala förmågor, man blir ganska uppslukad av alla jobbiga tankar och känslor inom sig själv. Konstigt? Nej, inte det minsta. 
Hon förstod ju inte riktigt det där iaf. Jag hade väl inte heller riktigt konstaterat själv att jag va deprimerad. Bara allmänt nedstämd med dagliga doser av ångest oså. 

Anledningen till varför jag skriver detta är inte för att jag vill ha sympati. Jag vill skriva av mig, jag vill få ut det ur systemet. Men ens förflutna är trots allt en del av vem man är och vem man har blivit. 
Blev passivt mobbad av brats i högstadiet. Viskande bakom min rygg och skeva blickar. Kanske en anledning till varför jag har svårt för tjejer. 
Kanske även en stor anledning till varför jag avskyr mobbning och liknande i alla dess former. 
Visst kan väl jag också säga dumma saker om folk, det händer. Men det är inget jag roar mig med som vissa jävligt skeva människor gör.
 

Ugh, tycker verkligen inte om det här som kretsar runt miley cyrus just nu. Visst, jävligt ful bild och hon har blivit väldigt galen. MEN BARA FÖR ATT HON ÄR KÄND SÅ BETYDER DET INTE ATT HON ÄR FLAWLESS OCH MÅSTE GÖRA ALLT "RÄTT" ELLER ENLIGT ANDRAS TYCKE! Fan alltså, lägg ner.


Kommentarer
Postat av: Josefine

Håller med dig där! Mådde själv sjukt dåligt under 8an och 9an som mest och jag blev mobbad från lågstadiet pågrund av att jag var "annorlunda". Fick nya kompisar men fick reda på att jag blev utnyttjad och sådant efter en tid. Jag sa ju aldrig "nej" utan jag gjorde det folk bad mig att göra.
När jag gick in i deprimerande läge så lämnade alla mig. Jag fick inte må dåligt, det skulle man inte göra för då var man ju störd i huvudet. Jag skolkade och började snacka med folk på sajten "Kamrat" och jag skrev saker jag ångrade. Ville plåga mig själv så jag sa saker jag nu ångrar. Jag kom in på fel sida helt enkelt. Men sedan blev allt så värre att jag fick hemskola i de tre sista månaderna i 9an och mamma fick vara sjukskriven. Jag var så självmordsbenägen att mamam inte fick gå två meter ifrån mig. Under tiden pratade jag men kille som jag trodde att jag då hade förälskat mig i om jag ens gjorde det. När jag var hos honom (lärde känna honom online) så ville han att jag skulle sova i hans säng och det var väl okej. Han började ta på mig och pågrund av hur jävla dåligt allt var inom mig så lät jag honom göra vad jag vill. Men jag försökte säga nej men han slutade inte. Det slutade med att han tog min oskuld. Jag ångrar det än idag. Vi var ihop under sommarn men jag hade inga känslor där inte, han hade problem uppe i hjärnan någonstans. Efter vi hade gjort slut började min bästa vän bråka (hon kände honom) och skällde ut mig för att jag pratade med en person hon hatade. Den personen var min bästa vän, min killkompis Joel som hjälpte mig genom allt. Nu mår jag dock bättre. Började gymnasiet och kunde le igen. Men så jävla dåligt jag har mått pågrund av saker jag ångrar och i dåtid som dyker upp. Genom denna tid tappade jag massa vänner för att jag inte var den "överglada" tjejen.

Det med Miley har jag inte hört så jätte mycket om. Enda jag märkte var att folk skrev att hon hade gjort lite för mycket på scen och så. Sedan kollade jag själv och min reaktion var "O.O" för att det var teddybears på scen. Jo visst det var lite väl "mycket" när hon tog av sig den där dräkten och så men äsch det har väl andra artister också gjort! ^^

Svar: :( Men vad bra att det är bättre nu!Har inte sett Miley Cyrus show. Har bara sett allt näthat mot henne och tycker inte riktigt det spelar någon roll hur hennes show såg ut. Hon förtjänar inte hatet hur som helst.
Graciie

2013-08-29 @ 08:09:19
URL: http://dreamwhisper.devote.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: